Om utställningen på Mullsjö International Photo Festival 2012:

Sunken gardens

I Helene Schmitz bildserie Sunken Gardens skapas ett kusligt avtryck av en mänsklig hand i en ogästvänlig djungel. De inhägnader hon har avbildat är skapade av en europé bosatt i Surinam, i syfte att odla fjärilslarver för export till Europa. Surinam finns omskrivet i Voltaires Candide (1759), då koloniserat av holländarna. Då Candide kommer till Surinams stränder möter han en slav, fråntagen hand och ben som bestraffning: det är priset för att européerna ska få sitt socker. Det är en av upplysningens mest kända antikolonialistiska bilder. I Helen Schmitz ser vi dess antites: en småskalig exploatering av naturen som är på väg att utplåna sig själv. Projektets omöjlighet avspeglas i den underjordiska stämning som bilderna fångar: naturen utanför växer sig ohjälpligt in i det avgränsade rummen. Snart kommer den strimma ljus som letar sig in mellan näten att fångas av den mörka vegetationen.
Inhägnaderna kan ses som ett slags trädgårdar. Vi tänker oss oftast trädgården som en del av vår kultur, där naturen tuktats, ansats och formats. Trädgården är en estetisering av naturen, ett försinnligande av det vilda, ett tämjande av obändiga krafter till en plats för rekreation och njutning. I Helen Schmitz bilder sker det omvända. De inhägnade trädgårdarna ger vittnesbörd om ett omöjligt koloniseringsprojekt där den som försöker tukta och exploatera urskogen istället stänger in sig själv i en vegetation som växer sig allt mer skrämmande. Vad är utsida, vad är insida? Leder dörren till inhägnaden ut eller in? Bilderna fångar en koloniserande kultur som skapat sin egen undergång. Känslan av sönderfall erinrar också om den romantiska bilden av ruinen: människans villkor ter sig som naknast i den förfallna byggnadskonst där hon inte längre själv är närvarande.
Men bilderna måste inte betraktas vare sig som melankolisk ruinromantik eller som postkolonial kritik, även om båda aspekterna givetvis kan bejakas. Det som slår an är kanske först och främst den känsla som förmedlas: inhägnaderna ser ut som akvarier, den gröna, fuktiga urskogen skapar en förnimmelse av vatten som gör att vi känner oss förflyttade mellan elementen, frän jordens växtlighet till havets botten. Det är i den förflyttningen den kritiska spänning skapas som gör att bilderna också berättar en historia.
I sin Kritik av omdömeskraften (1790) visar Immanuel Kant på omöjligheten att skapa en tydlig avgränsning mellan natur och kultur. Här gör han trädgården till exempel på en konstform där man omdisponerat naturens produkter för ögats förströelse; trädgården, skriver Kant, är till för ögat och inte beröringen. Men i Sunken Gardens förflyttas vi från blickens behärskade kontroll av inhägnaden till ett slags ofrivillig beröring av vegetationen själv: naturen saknar form och kan knappast ses, men den känns.

Cecilia Sjöholm Professor i estetik på Södertörns högskola